I början av februari berättar min svenska lärare att klassen kommer att få besök av en kvinna ifrån ”Tidningen i skolan”. Hon skulle gå igenom grunderna för hur en tidning är uppbyggd och hur man skriver tidningstexter, för att vi under denna period jobbade med att skriva olika former utav tidningstexter. Under en dryg timme redogör hon om hur en tidningsskribent arbetar och avslutar med att ge presentera ett arbete som vi kom att få arbeta med.
Vi skulle skriva ett reportage, det fick handla om vad som helst, något som intresserar den enskilde eleven och skribenten. Det tog mig ett tag att fundera ut något bra att skriva om, jag som alltid vill få ut något extra av det arbete jag gör. Jag ville göra skillnad.
Men tillslut tändes ett ljus. Jag ville få en mer ingående och djupare kunskap om hur skolmaten fungerar, så väl transport som tillagning. Faktum är att jag inte visste särskilt mycket om matlagning innan jag började med reportaget. Alla männsikor har ju sin egen bild på hur maten tillagas i fabrik och vad som sker innan den hel eller halvfabricerade maten når vår tallrik. Jag måste erkänna trotts att det inte har varit något jag talat om tidigare.
Då jag för första gången besökte skolans kök och fick min första titt i ett storkök var mina matlagningskunskaper var ganska små. Jag visste hur man stekte kotletter, kokade gröt, skalade potatis, men bara för ett fåtal personer som jag älskar och som därför inte ärligt kan säga om hur det egentligen smakade. Men jag hade inte en blekaste om hur helfabricerat pulvermos tillverkas. Eller jo någon sorts bild hade jag ändå. Kanske kommer moset på tub, eller i en stor tank? Kanske en tankbil? En stor tank, jag visste ju hur man fraktade bensin, det borde vara något liknade, tänkte jag.
Jag föreställde mig hur tankbilen under måndagen kom med sin veckoleverans med färdig pulvermos, kall självklart. Sedan kliver chauffören ut ur bilen, pluggar in en stor slang och tömmer ur moset, går kanske att associera till, ursäkta uttrycket, men då ”Skitgubben” arbetar. Sedan körs moset in till köket och kokas upp i en stor gryta för att tillslut serveras på tallrik åt eleverna. Fungerar det så? Nej självfallet inte. Det förstod ju jag med då jag mötte mattantens blick. Något som jag kommer att få leva med. Kanske något att påminna mig då jag blir för kaxig och stöddig?
Men ifrån att ha varit en okunnig första årselev med tummen mitt i handen har jag med tiden utvecklas till en något mer kunnig person inom matlagning och livsmedel. Dock blir man aldrig fullärd. Kanske finns det ett litet hopp för dagens ungdomar. Kanske kan fler ungdomar än jag få den möjligheten att besöka ett skolkök, för jag måste säga att det var en rolig upplevelse. Lite som att gå på museum, då ugnen och spisen ersätter ”Mona Lisa” och mattanterna guiden. Något att rekommendera till er alla! För hur många timmar ägnar en gymnasie och grundskoleelev åt att studera Svenska kungar, dock inget ont menat mot svenska tronarvingar, men som samhället ser ut idag, vore det inte bättre disponera tiden på ett annat sätt? Kanske lära sig mer om livsmedelskunskap och vardagsekonomi än Gustaf Vasas resa igenom Sverige.
För vad händer om ungdomarna idag har bristande kunskaper inom livsmedel? Jo resultat blir en snabb och enkel lösning. Det färdigproducerade hel eller halvfabrikatet framför teven med en kola eller en stor stark.
2010 – 03 – 21
Joakim Olsson
