Ja det här med godis och andra godsaker är väll inget nytt för oss svenskar som mer än gärna unnar oss en godisbit då och då. Vissa klarar av att hålla sig undan, andra faller lätt för dess charm och glans. Vissa utlovar nyårslöften där man inte ska förtära en enda godisbit under det kommande året. Somliga håller det, andra inte. Men vad är det då som får oss att falla för det? De långa raderna med lösgodis, chokladkakor och praliner i alla olika färger går inte att undkomma. Enligt jordbruksverket konsumerar vi svenskar cirka 17 kg per år och person, vilket är mer än dubbelt så mycket som EU snittet. Är 17 kg en överdriven summa eller kan det stämma? Under lördagen den 27 mars besökte jag Hemköp i Karstad och lät konsumenter själva svara på det. De första jag stötte på var en kvinna med sin lågstadiegamla dotter som var och en plockade en varsin påse med lösgodis.
”Vi brukar inte handla godis så mycket, det brukar bli på lördagarna.” Svarar hon på min fråga angående hur ofta de brukar handla och konsumera godis. Men är lördagsgodis bara något som sker på en lördag eller har det blivit ett nytt begrepp? Enda sedan OLW drog igång sin tevereklam om ”fredagsmys” så uppfattar jag det som att det blivit mer och mer acceptabelt att utöka sin konsumtion med varor som lyxar till tillvaron lite. Men det här med godis är inget problem oavsett dess innehåll så länge det inte blir något som dagligen ligger i handväskan till vardags. Kanske borde begrepp som Måndagsgodis, Tisdagsgodis, Onsdagsgodis, Torsdagsgodis införas osv. Samtidigt har godiset intagit en allt större roll av våra högtider, så som jul, påsk och halloween samt födelsedagar. Vart tog den religiösa biten vägen då, konfektyr och julklappar trädde in. ”Det kan nog bli fem till sexhundra gram när vi väl handlar. Det går åt en del till en stor familj, så sjutton kilo i års konsumtion är nog ingen omöjlighet, säger hon. På ett år får en svensk i sig nära femtio kilo socker, varav ungefär 25 % kommer ifrån godis och då är det mest lösgodis som konsumeras. Bland de tillfrågade är lösgodiset mest vanligt bland unga och barnfamiljer, då de äldre i stället väljer hyllan med mörk choklad i fina förpackningar. Kan det vara så att vi blir mer kräsna med åren, att man då vet vad man vill ha?
”Ja det tror jag.” Säger en av de äldre jag tillfrågar. ”Jag tror att vi äldre vet vad vi vill ha och vi vill ha kvalitet. Man får nog vad man betalar för, skulle jag säga”
Är det så att den yngre generationen drar sig till klara och starka färger, som vi får plocka själv och att den inneboende ”finsmakaren” växer med åren? Och är det så att man får vad man betalar för? Och varför? Dessa frågor ska snart vara ett minne blott, då jag tänker gå till botten med dagens konsumtion av godis. Så till alla godisälskare vill jag säga, läs mina kommande inlägg och tillsatserna i godiset på egen risk, för nu slipper ni inte undan.
Källor:
Godis åt folket/Cabisco, Leaf Finland, 2007.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/i-karamellkungens-rike_4415111.svd
http://www.dn.se/nyheter/svenskarna-ater-mest-godis-i-varlden-1.985315
http://sjolundagard.wordpress.com/2010/01/04/17-kilo-godis-per-svensk/
Hej 😀 jag tycker det är super bra att du skriver om mat och var vi stoppar i oss. Speciellt det om godis. Längtar tills du lägger ut mer om det så jag kan sluta äta. MVH Moa