Bert rör om i kommungrytan

Ja vad var det som hände den där dagen för några veckor sedan, ja då Bert totalt rörde om i grytan på Kommunhuset i Kristinehamn. Vad var det han gjorde som blev en snackis och kanske alltid kommer att vara det? Jo så här var det.

För alla nya läsare, läs mina tidigare inlägg inom detta ämne, som listas nedan.

Bert, den sanne besserwissern.

En annorlunda färd med Bert Karlsson.

Litet kan bli stort. Reportaget som slutade med en kändisförläsning.

Olika föreställningar. Alla har olika tankar om hur matlagning fungerar. Även jag.

Jag minns det än idag och kanske kommer jag aldrig att glömma det. Jag höll då på med den del i arbetet då jag försökte ringa upp företag för att försöka ta reda på hur deras distributionskedja fungerade, vart köttet hade sitt ursprung. Med papper över hela bordet och pannan i djupa veck, satt jag och försökte bli klok på alla underhuggare som jag blev beordrad att tala med, personer som inte visste mer än mig, och jag hade ingen aning.

För är det inte så att man förväntar sig att få en god redogörelse över hur företagets transport fungerar då man ringer till transportavdelningen eller om företagets produkter då man ringer till produktavdelningen? Detta är ingen självklarhet, det kan till och med vara så att du får en fråga tillbaka om DU vet vart det kommer ifrån eller hur det går till, för de har ingen aning. Efter att ha blivit runtskickad till olika delar av företagets telefonavdelning, tills jag inte riktigt visste vart jag var, så kände jag mig som en vilsen orienterare utan varken kompass eller karta. Jag kom knappt ihåg vad personen på andra sidan luren hette eller vilken avdelning jag befann mig på. Jag bad om att bli kopplad till företagets VD , vilket jag blev nekad till. Den information  jag sökte kunde jag få av telefonisten på andra sidan, men så var inte fallet. Jag fick då frågan vem jag var, vilken tidning jag ringer ifrån osv. Jag säger då.

”Spelar det någon roll om jag är journalist eller en kräsen konsument, vilket det sistnämnda jag är. Men om jag får något bättre svar om jag är journalist så kan jag gärna vara det”

Jag söker hursomhelst upp numret men han vill inte svara, på vilken tid på dygnet som helst. Vad skulle jag göra? Jag ville ha svar, jag ville få veta vart mitt kött kommer ifrån. Jag hade onekligen kört fast och jag visste inte hur jag skulle gå vidare. Jag ägnar ett tag åt att fundera, då min mor slås av en total snilleblixt. Jag riktigt kunde se glödlampan lysa ovanför hennes huvud:) Jag söker upp Bert Karlssons nummer på Eniro, och finner ett nummer. Då blev det uteslutningsmetoden och lite chansning. Men hur många Bert Karlsson kan det finnas, som bor i Skara och som äger ett tiotal företag i musikranchen. Det kunde bara finnas en, om det var fel så var det ju bara att ursäkta och lägga på, men då lär ju inte jag vara den enda som ringt dit.

Dagen efter knappar jag in hans nummer på min mobil. Jag bandar självfallet samtalet, för detta kunde ju bli roligt. Samtalet varade inte långt. På mindre än en halv minut har Bert på något underligt och obegripligt sätt lyckats fått numret till Kristinehamns kostchef och jag, jag satt bara där med hakan lågt, chocken kom först senare. (Det inspelade samtalet finns, jag ska se om det går att fixa fram, har lite problem med konverteringen av ljudfilen).

Så dagen går. Bert hade lovat att han skulle ringa upp den där J`vla ”kärringa”, eller kostchefen som han ursäktade sig med. Jag hörde inte av mer ifrån Bert på ett tag, men har under senare tid fått bekräftat ifrån en lärare på en lågstadieskola öster om stan, att de hade fått ett oväntat besök några dagar senare. Det visade sig vara så att kostchefen både besökt Brogårdskolans skolkök och Strandskolan där läraren arbetade. Det som gjorde det hela märkligt var att kostchefen sällan, för att inte säga aldrig, besöker skolorna. Men denna gången kom en mycket skakig och nervös kostchef på besök. Hon undrade om alla var nöjda, om de hade något att anmärka på. Ingen förstod någonting. Vad hade det tagit åt henne. Alla utom läraren jag talade med som via andra håll inom jobbet fått reda på mina upptåg. Ingen vet, det kan man bara spekulera i, vad var det Bert sa som gjorde Kristinehamns kostchef så nervös.

Hur många gånger lyfter en kostchef luren per dag och hur beredd är man på att Bert Karlsson helt plötsligt ska svara i luren och föra ett samtal som ingen vet hur det lät? Kanske var hon rädd att Kristinehamns kommun skulle bli offer för TV4 program Matakuten. Detta var inte vad jag hade tänkt. Jag ville ha ett par råd om hur man gör med företag som tiger om sina råvarors ursprung, inte en arg och uppjagad kostchef. Men som Bert sa :

”Man ska sätta press på kärringarna, det är det enda för att få dem att börja arbeta”

Nu ska koschefen snart gå i pension och en ny ska träda in. Men jag och Bert bjöd i alla fall på en annorlunda avslutning på karriären som hon och hennes kollegor sent kommer att glömma. Mitt namn blev allt mer bekant bland både kommunens anställda och även bland allmänheten då jag sedermera figurerade i lokaltidningen, men folk hade inte träffat den där Joakim Olsson som alla undrade vem han var.

Jag har aldrig varit ute efter att sätta dit någon, eller hitta någon gärningsman, det jag strävar efter är att kommuner och alla myndigheter skall lägga samtliga kort på bordet.

Har även tänkt mycket på min lärare och rektor som fick ta emot många samtal ifrån personer på kommunen som undrade om mina upptåg var något som skolan stod bakom, vilket det inte var. Faktum var att de inte ens visste om att jag gjorde något mer än ett vanligt skolreportage.

/Joakim Olsson